Inget personligt

About Inget personligt

Jag heter Natalie och idag är jag här för att berätta historien om sökandet efter min identitet. När människor som både står mig nära eller inte så nära får reda på att jag är adopterad, och att en dokumentär har filmats sedan jag aktivt började söka efter mina rötter, följer alltid en rad frågor. Jag har svarat på dessa frågor under många år nu, så när vi avslutade inspelningen av dokumentären bestämde jag mig för att göra den här podden, för att svara på var och en av dem. Varje avsnitt är ett svar på en fråga.

Publisher

Natalie K

Category

society & culture

Language

sv

Explicit

Yes

First episode

13 May 2023

Latest episode

14 Dec 2025

Latest episodes

21 episodes in the feed.

1. 

   14 Dec 2025

   Kapitel 21-Hur var det att knacka på de där dörrarna?

   I maj 2018, tack vare Paola Klechman och Lorena Quiroga – även de med utbytta identiteter och sålts av doktorn Bartucca – ledde mig tillslut till kontoret för mänskliga rättigheter, som ligger vid folkbokföringsmyndigheten i Buenos Aires. Som jag redan berättat hade Lorena och Paola vid det laget sökt i flera år, så tack vare deras tidigare arbete kom jag i kontakt med Mercedes Yañez. Kontoret för mänskliga rättigheter var, åtminstone då, litet. Vid ett bord satt Mercedes och vid det andra Cecilia, som efter att Mercedes gått i pension tog över hennes roll. Det är där man arbetar med återställandet av biologisk identitet. Det vill säga, man kan komma till deras kontor med sitt födelsebevis, och utifrån det – samt berättelsen man hört om hur adoptionen gick till – gör de en undersökning som leder till ett antal möjliga biologiska mödrar som man sedan åker och besöker. I princip, utifrån läkarens namn och den adress som står i födelsebeviset, drar de slutsatser om på vilket sjukhus man kan ha fötts – om det inte redan står där. Därifrån fortsätter sökandet i folkbokföringens arkiv, där de granskar födelseattester runt det datum som anges som födelsedatum i dokumentet, vilket ofta är falskt. De handlingar som väcker uppmärksamhet är de där unga, ogifta mödrar förekommer, samt sådana där det står att barnet dog kort efter födseln av okända orsaker. De noterar också fall där barnet helt enkelt försvinner ur registren – barn som inte längre finns upptagna någonstans. Det är som att leta efter en nål i en höstack. Men Mercedes, och senare Ceci, använder sin erfarenhet och intuition för att bland all dess data hitta mödrar som för många år sedan födde barn på ett kommunalt sjukhus i Buenos Aires. Så i maj 2018 gav Mercedes mig en lista med femton kvinnor som jag skulle åka och besöka. Tillsammans med listan fick jag mycket noggranna instruktioner om hur jag skulle närma mig dessa mödrar, baserat på många års erfarenhet av att knacka dörr hos de möjliga biologiska mödrarna. Hon betonade att det var oerhört viktigt att följa proceduren till punkt och pricka, eftersom framgången i mötet berodde på det. Förfarandet var följande: När man fått adressen till mamman måste man åka dit personligen. Man ska knacka på dörren ensam, utan sällskap. Om det inte är mamman själv som öppnar, ska man hitta på en historia som ursäkt för att be att få träffa henne – det är mycket viktigt att inte berätta för någon annan än mamman varför man kommit dit. Man kan till exempel säga: ”Jag har ett personligt meddelande från min mamma, som nyligen gick bort, och som var skolkamrat till fru X.” Man måste komma ihåg att mamman kanske aldrig berättat för någon om det barn hon fick för mer än fyrtio år sedan. Dottern kan till exempel vara ett resultat av en våldtäkt som hon aldrig talat om, eller av en otrohet som hon fortfarande skäms över. Det är mycket möjligt att mamman har byggt upp ett nytt liv och att det barnet är en del av ett mycket avlägset förflutet. Man måste närma sig med känslighet – därför den lilla lögnen. När mamman visar sig försöker man först se om det finns något fysiskt likhetstecken, och sedan berättar man att man söker sin biologiska identitet och därför kommit till hennes adress. Man kan också förklara hur man hittade till henne och betona att hennes kontaktuppgifter är konfidentiella. Med mycket tur kan någon gå med på att göra ett DNA-test, men de flesta kommer inte att göra det. Och till sist, mycket viktigt: man får aldrig någonsin ringa. När man gjort det har mödrarna nekat och aldrig svarat igen, och därmed har alla chanser gått förlorade att åtminstone se om det finns någon fysisk likhet. Femton kvinnor, femton adresser, femton dörrar, femton historier, femton möten. Under den resan, år 2018, hann vi inte göra dessa besök. Simon, min dåvarande partner och jag bestämde oss för att återvända till Sverige, samla oss, omorganisera oss och återvända i september. Men september kom, och min partner och jag hade påbörjat vår separation. Sedan kom februari, och jag hade inte en krona. I maj 2019 hade jag fortfarande inte kommit på fötter, och i slutet av 2019 bestämde Simon och jag oss för att starta en Crowdfunding-kampanj för att samla ihop pengar och resa tillbaka så snart som möjligt. Resan var planerad till maj 2020. I februari, tack vare våra vänners stöd, hade vi samlat ihop tillräckligt för biljetter och boende, så vi var redo att åka. Men i mars 2020 stängdes världen – och förblev stängd till mars 2022. Flera gånger försökte vi resa, men restriktionerna i Argentina var så stränga att vi inte kunde riskera en 15-dagars karantän, eftersom vår budget bara räckte för en tre veckors vistelse. Så vi väntade tills vi slutligen kunde resa i juni 2022. Vid det laget hade Mercedes redan gått i pension, så vi tog upp kontakten med Cecilia, som granskade vårt ärende och kom fram till att av de 15 fallen var det egentligen bara 5 som var realistiska. Av dessa 5 försökte vi nå 4, och av de 4 kunde jag träffa 3. När jag berättar den här delen av historien kommer alltid frågan: ”Hur var det?” Jag blir tyst och försöker hitta ord som kan beskriva det. ”Hur var det?”, upprepar jag alltid, och ser allt som hände framför mig. Som om det vore en film, som om det aldrig hade hänt mig. Tills min kropp börjar känna den smärta jag egentligen inte vill minnas. Men där finns allt, och väntar på att få komma ut. Livet i all sin rikedom – med sitt ljus och sitt mörker, kärleken och vreden, maktlösheten och längtan, hoppet och tomheten, de oåterkalleliga åren och det tidlösa, ett universum som flyter intuitivt bakom varje rörelse i verkligheten och samtidigt den argentinska verkligheten – okuvlig och obarmhärtig. En oböjlig vilja, oföränderlig motståndskraft, och samtidigt en längtan efter att allt bara skulle få ta slut en gång för alla. Ett stumt skrik i min hals, ett hjärta som vägrade förhärdas, ödmjukhet inför mitt öde och protest inför det som stod framför mig. Ett djupt behov av att någon skulle bära mig i sina armar och ge mig tröst – och samtidigt vissheten om att den här vägen var bara min att gå. Dörrarna – det var bara jag som kunde knacka på dem. Allt fanns inom mig. Allt på samma gång. I denna själ, i denna kropp. Jag trodde att jag någon gång skulle gå sönder, men det gjorde jag inte. Inom mig fanns, visade det sig, mycket mer styrka än jag någonsin trott att jag hade.

2. 

   11 Sept 2025

   Kapitel 20- Varför kan du inte känna all kärlek omkring dig?

   "Det som hände var för länge sedan, Natalie. Det är du som inte kan släppa det förflutna." Åh, vad jag önskar att jag kunde göra det – bara släppa det förflutna. Vara fri. Leva i nuet. Hela mitt liv, vilket nu motsvarar trettio år av terapi, trettio år av meditation och sjutton år i tolvstegsprogrammet, har jag försökt acceptera och släppa taget. Jag kan inte kontrollera världen, men jag kan ta ansvar för mina handlingar, för att söka hjälp. Budskapet har alltid varit detsamma: Acceptera, känn efter, släpp taget och var tacksam. Acceptera, känn efter, släpp taget, var tacksam. Bli medveten, agera därefter, ge mig själv kärlek, värdera mig själv, ignorera rösterna i mitt huvud som ständigt upprepar budskapet om min ovärdighet. Det där budskapet som andas genom varje por i min kropp. Innan jag ens hinner märka det, är det där – viskar i mitt öra, förklarar varför människor omkring mig beter sig som de gör. Bekräftar min underliggande tro. Bländar mig för verkligheten – den komplexa, detaljerade verkligheten. Självklart vet jag allt detta, så till och med att känna smärta eller ilska skäms jag för. Hur vet jag om det jag känner är verkligt – eller bara trauma? Var finns min sanning? Vad är verkligt? Och igen: varför kan jag inte släppa denna identitet? För inte så länge sedan kunde jag äntligen gå på en gruppterapi för adopterade, organiserad av samma institution som erbjuder gratis terapi för alla adopterade – adopterad.com (http://adopterad.com). Jag hade letat i många år efter ett sammanhang där jag kunde träffa andra adopterade och prata om saker som bara vi riktigt kan förstå. Redan 2017, mitt i en djup depression, sökte jag psykiatrisk hjälp – trots att jag redan gick hos en psykolog. Jag kände att jag inte orkade längre, så jag hade ett möte med en psykiater som skulle skicka mig vidare till ytterligare en, och därifrån kanske jag skulle få medicin. Den här psykiatern intervjuade mig i en timme. Han ställde alla möjliga frågor, bland annat vilken sorts hjälp jag sökte. Jag svarade utan att tveka: Jag vill gärna gå i gruppterapi med andra adopterade. Han såg förvånad ut. ”Varför det?” frågade han. ”Jo”, sa jag, ”jag har lång erfarenhet av tolvstegsgrupper och vet att det hjälper enormt att lyssna på andras berättelser.” ”Men varför då?” upprepade han. ”Det gör ju bara att du identifierar dig ännu mer som ett offer. Människor med trauma, som du, blir väldigt egocentriska av den smärtan.” ”Ja, jag vet,” svarade jag. ”Det är därför jag redan går i tolvstegsgrupper för vuxna barn till dysfunktionella familjer – för att bryta just det egocentriska och lyssna på andras berättelser.” Han såg frustrerad ut, irriterad. Jag var lugn. Jag gav mig inte. ”Och vad tror du förändras av att hitta din biologiska identitet? Ingenting kommer att förändras!” insisterade han. Jag svarade tålmodigt: ”Jag förstår att det är svårt att förstå för någon som inte är adopterad.” Då svarade han: ”Jag är adopterad. Och jag har inget behov av att hitta min biologiska identitet.” Jag tittade på honom, tog en liten paus, och sa: ”Okej, om du inte känner det behovet, så förstår jag att du inte kan känna empati för mitt.” Det gjorde honom förstås ännu mer irriterad. Han försökte övertyga mig om att det enda jag behövde var terapi för att laga mitt anknytningsmönster, och att min psykolog inte gjorde ett bra jobb. Låt mig bara tillägga en liten detalj: den psykologen heter Martha Cullberg, en av Sveriges mest framstående psykologer som har skrivit flera böcker. Det blev tydligt hur lite samhället – och han i synnerhet – förstod om ämnet. Inte ens denne psykiater, som själv var adopterad, kunde förstå graden av trauma jag bar på. Självklart behöver inte alla veta sin biologiska bakgrund – men det är inte särskilt svårt att förstå att den som inte vet det, kan vilja ta reda på det. Så våren 2025, när jag äntligen kunde gå med i en grupp och träffa andra adopterade, tackade jag himlen och alla helgon i alla religioner för att jag äntligen kunde få förstå mig själv lite mer – genom andras berättelser. Och precis som jag föreställt mig, såg jag en enorm smärta speglad i var och en av dem. Och inte bara det – jag hörde samma frågor som jag själv bär på: Varför gör det här så ont? Vad har hänt mig? Hur kan jag förändra det? Ingen annan verkar känna som jag… Jag grät under hela första sessionen. Inte av smärta, utan av tacksamhet. Vi var en grupp främlingar, adopterade från olika länder och åldrar – men så lika. Acceptera, känna efter, släppa taget, vara tacksam. I denna strävan att acceptera mig själv, att förstå vad som händer i mig, att förlåta mig själv – år 2018, sista gången jag gick med Simon till Mormödrarna på Plaza de Mayo, bad jag om ett möte för att lära mig mer om adoptionslagen. För vi är aldrig frikopplade från historien som föregår oss. Personen jag pratade med berättade om adoptionslagens historia i Argentina. Lagen skapades 1948, och gav adopterade barn samma rättigheter som biologiska arvingar. Men innan adoption fanns som rättsligt begrepp, vad fanns då? Det fanns så kallade "barncirkulationspraktiker", där ansvaret för ett barn överfördes från en vuxen till en annan. I Argentina finns en lång tradition av detta – under 1800- och stora delar av 1900-talet skedde sådana adoptioner antingen genom välgörenhetsorganisationer eller informellt mellan privatpersoner. Barnen var inte "riktiga barn", biologiskt sett – men de fick i alla fall samma arvsrätt som de biologiska barnen. Men vad betyder det egentligen? Vilket stigma bär man som adopterad? Eller snarare – vad kände jag när folk omkring mig fick veta att jag var adopterad? Vad uppfattade mitt lilla barnsinne? Det första ordet som dyker upp är illegitimitet. Att inte riktigt vara. Att inte riktigt höra till. Att inte riktigt förtjäna. I juni 2002 flyttade jag till Sverige. Långt från Argentina. Och även om det kunde varit ännu längre bort, kändes det verkligen som att komma till en annan planet. Kort efter att jag anlände, insåg jag att det svåraste var att hitta mig själv. I Argentina hade jag min roll, min identitet, min plats. Jag spelade en roll i ett samhälle som speglade tillbaka vad det såg i mig. Jag såg mig själv på ett visst sätt – och samhället gav mig en spegelbild av det jag kommunicerade. Men i det nya landet var spegelbilden helt förändrad. Jag blev någon annan. Någon jag inte kände igen. Jag förstod inte vad det här nya samhället sa om mig. Nu, tjugotre år senare, har jag utvecklat en identitet rotad i min omgivning. Jag är i princip en svensk. Jag är fortfarande en främling i sammanhanget, men av andra orsaker än i Argentina. Jag kommer ju faktiskt från en annan verklighet. Vad jag vill säga är: vi människor är aldrig immuna mot omvärlden, vi är aldrig fria från det budskap samhället skickar oss om vilka vi är. Som jag alltid säger: vi är fiskar i strömmen, fåglar i vinden, på jakt efter vår väg, vår historia – en historia som lever i ett historiskt sammanhang styrt av osynliga krafter, bortom vår medvetna kontroll. Som jag nämnt tidigare, vi adopterade – eller människor med bytt identitet – omges hela livet av budskap om varför vi inte växte upp med våra biologiska föräldrar. Från dag ett får vi höra dessa budskap, medvetet eller omedvetet, upprepade som mantran. Mantran om illegitimitet och ovärdighet. Tysta mantran, inetsade i våra ögon, som filtrerar allt genom deras ljus och upprepar samma budskap i all evighet. Utan att vi ens märker det. ”Tror du att du hade varit annorlunda om du vuxit upp med din biologiska familj?”, har många frågat mig. ”Jag vet inte – jag har aldrig varit icke-adopterad. Det här är allt jag vet.” Den vanligaste klyschan jag hört – och förnekat – är att min låga självkänsla kommer från att min biologiska mamma övergav mig. Att jag identifierar mig som någon som går att överge. Enligt den klyschan kände jag mig mindre värd än ett barn som vuxit upp med sin biologiska familj. Fel från början. ”Det kan inte vara så enkelt,” tänkte jag. ”För om det vore det – varför identifierar jag mig då inte som ett mycket önskat barn? Ett barn som mina adoptivföräldrar till och med bröt lagen för att få?” Mantrat ”övergiven” är starkare än mantrat ”oerhört önskad”. Jag internaliserade avvisandet och övergivandet mer än kärleken och längtan från mina adoptivföräldrar. Så orättvist. Tänk om jag hade internaliserat kärleken! Vilken styrka jag hade haft då! Men jag är bara en fisk i strömmen av mitt öde. De röster jag internaliserade var mina adoptivföräldrars när de pratade om mina gener, mina skolkamraters när de kommenterade min hudfärg, lärarnas behandling för jag inte var vit och blond, min pojkvän i ettan – också adopterad – som sa att vi hörde ihop för att vi hade samma hudfärg. Min mammas väninna som sa om någon annan som skulle adoptera: ”Fy, man vet ju inte varifrån de generna kommer.” Andra som, när de hörde att jag var adopterad, nästan sa ”stackars dig” … Flickornas blickar på sommarlägret som inte ville leka med mig för att jag såg annorlunda ut. Samhällets spegel sa tydligt: Jag var fel från början. Och jag? Jag sprang. Försökte motbevisa budskapet. Outtröttligt kämpade jag för att stänga av den där radion inom mig. Jag vet att det finns andra röster inom mig – när jag lyckas vara stilla och rensa tankarna. Röster oberoende av verkligheten, röster som med tålamod och kärlek bygger upp mig till en mer sann, rättvis och mild identitet. Röster från en kraft större än jag själv. Röster som vill mig väl. Ibland kan jag inte sova för att jag tänker på vilken bortkastad tid alla dessa år varit – utan att kunna befria mig från mitt inre fängelse. Om jag bara kämpade mer, försökte hårdare... Men då påminner jag mig: "Naty, du är bara en fisk i strömmen. Du har alltid gjort ditt bästa. Du är precis där du ska vara, och du är precis den du ska vara." Allt är perfekt. Acceptera. Känn efter. Släpp taget. Var tacksam. Och ibland… kan jag till och med somna om.

3. 

   24 Jun 2025

   Kapitel 19-Närmade du dig aldrig adoptionskontakterna? (Vikten av minnet)

   Host Inget Personligt explores the importance of truth and memory in adoption stories, focusing on a personal journey to uncover the circumstances surrounding their adoption and the impact of denied information, highlighting the need to understand one's origins for healing.

Reach and audience

Public platform figures. Ratings count people who left a rating, not total listeners.

Spotify

5.0 / 5

7 ratings

Contact Inget personligt

Guest appearances

Books guests

Based on episode analysis; this does not confirm that the show is currently accepting guests.